Historia

Den 16 april 1936 samlades ett antal flygintresserade män på anrika Hotell Knaust i Sundsvall. Med var bland andra hotelldirektören Oscar F Knaust själv. Men den som drev igenom mötet med flygintresserade, som då återfanns i den tämligen unga föreningen Sundsvalls Motorsällskap var droskägaren Elis Blomqvist. Han hade redan 1930 erövrat sitt aviatördiplom – nummer 522 i landet.
15 maj samma år fastställdes stadgarna för flygklubben som fick namnet Sundsvalls Motor- och Flygsällskap. Till ordförande valdes försäkringsinspektören Ivar Wallerstedt. Antalet medlemmar var första året 41.

Från första början strävade klubben efter att bredda flygintresset, att skaffa flygmateriel och att verka för tillkomsten av en flygplats. 1938 antog klubben namnet Sundsvalls Flygsällskap (SFS) och lämnade moderföreningen Kungliga Automobil Klubben. När 1938 gick mot sitt slut hade klubben 202 medlemmar!

Redan 1937 började SFS agera för att få till stånd en flygplats. Året därefter vände sig klubben till Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen med en begäran om projektering av en flygplats och 1939 hemställde klubben hos kommunen om att en undersökning skulle göras.

Det ena ledde till det andra och 1941 påbörjades arbetet med att anlägga en flygplats på Skeppsholmen i Indalsälvens delta – den plats där Midlanda i dag ligger. Bygget skedde i regi av Arbetsmarknadskommissionen och som mest arbetade 260 man. Nästan allt arbete skedde för hand; med handdrivna stubbrytare baxades 100.000 stubbar upp ur jorden och 130.000 kubikmeter jord schaktades undan med spadar och skottkärror.

1943 togs 1.000 meter gräsbanor i bruk främst för militärt övningsfält. 1944 var gräsbanan 1.700 meter. Invigningen ägde rum detta år den 11 september. 1946 asfalterades rullbanorna och taxibanor. 1959 köpte SFS en barack av skogsföretaget SCA och fick därmed sin första klubbstuga och expedition. Den ersattes med en större byggnad 1964 som genom tillbyggnad fördubblades 1969.

Aktiviteterna de första åren i SFS var kanske inte särskilt ”himmelska”. De plan som användes fick medlemmarna bygga själva – i form av modellflygplan. När kriget började fick modellflyget ett stort uppsving. Ända fram till 1955 var modellflygsektionen aktiv i SFS.

Drömmen om ett eget ”riktigt” flygplan var stark och levande. 21 oktober 1937 fick klubben ritningarna till glidflygplanet Anfänger. Inte förrän i mars 1939 var planet slutbesiktigat och klart för provflygning. Ett 80-tal uppstigningar hanns med under vårvintern. SFS disponerade fram till 1959, när glidflygplanen såldes, tre plan. Alla var av typen SG 38. Det första segelflygplanet inköptes 1945. Det var en ensitsig Grunau Baby II B. 895 starter gjordes det första året. 1953 köptes ett nytt plan av samma typ. Smått revolutionerande ur utbildningssynpunkt var tillkomsten av tvåsitsiga segelflygplan. SFS köpte sitt första tvåsitsiga plan, en Slingsby, 1957. Två år senare var det dags för ytterligare ett tvåsitsigt plan, en Bergfalke, samt en Grunau Baby. Det genomsnittliga antalet segelflygstarter var 1.000 per år.

Det ökande trafikflyget var en viktig orsak till att segelflygarna såg sig om efter ett annat luftrum. Det fann man i Stöde. Segelflygsektionen lades ned 1968 och Sundsvalls segelflygklubb bildades med eget fält i Stöde. Redan 1937, när klubben bara hade två medlemmar med motorflygcertifikat, försökte klubben skaffa ett motorflygplan genom att samla intressenter till ett aktiebolag. Det blev nu inte något av de planerna. 1939 ansökte klubben om statsbidrag och KSAK-stöd för inköp av ett plan. Inte heller detta resulterade i något. Andra världskriget kom emellan och redan i september förbjöd statsmakterna all flygning med privata plan. Ändå var det under kriget som motorflygandet tog fart. 1941 fick klubben tillstånd till och uppdrag på målflygning och en Piper Cub hyrdes in. I januari 1942 kom verksamheten igång och höll på till april 1945. 1944 utökades flygplansparken med en GV 38.

Ett år efter krigsslutet kom flygskolan igång i samarbete med Ostermans Aero. 1954 köpte flygsällskapet ett tvåsitsigt plan, Focke Wulf Stieglitz, SE-BXH. Planet köptes från Ålleberg och hade tidigare tjänstgjort som skolflygplan i flygvapnet under beteckningen SK 12. Detta plan utnyttjades flitigt, men fick ett omtalat slut en vinterdag 1956. Det föll sig inte bättre än att en örnskölsdviksbo fått låna planet. Han flög till Umeå och landade på Umeälvens is. När han skulle fara hem igen ryckte han ensam igång propellern. Reglaget hade han i fullgasläge. BXH startade snällt och drog iväg längs isen. Så lyfte det obemannade planet av sig själv, tog sig över kajkanten och dundrade rakt in i tullhuset! Den akterseglade piloten stod hjälplös på isen och kunde bara bevittna planets take-off.

Under senare hälften av 1950-talet kom skolningen igång på allvar. Intresset var stort och ökades förmodligen av de stora och mycket lyckade flygdagar som flygsällskapet anordnade med jämna mellanrum. Sundsvalls Flygsällskap har under sina många år ägt och använt många plan i sin verksamhet. Bara en del är nämnda här.

2008 sålde vi våra PA-28:or och investerade i en Cessna 172SP med Garmin 1000-cockpit. Det var en satsning för att få förnyelse i vår flygplansflotta och bland medlemmarna.

2011 revs vår klubbstuga som tjänat oss väl i många decennier. Vi började en ambulerande tillvaro inne på området men har nu funnit oss tillrätta i Hangar 4 där vi har våra flygplan. I hangaren finns plats för flera flygplan och klubben hyr ut platser till allmänflyget i området. Dessutom hyr klubben hus 7 på flygplatsområdet där vi har lektionssal, briefingdator, loungedel, toalett och duschar samt ett lunchrum.